Ska ärligt säga att jag har under 1års tid funderat på om jag ska ansöka om en gastric by pass op (stavning?). Men ändrar mig hela tiden och vet inte riktigt hur jag ska göra. Både för att jag bryr mig om vad andra tycker, det finns nämligen vissa i min närhet som verkligen inte tycker om operationerna av flera olika anledningar. Och för att jag är rädd att något ska gå fel. Dessutom är jag rädd för att om jag skulle göra en sån operation nu medans jag är mamma ledig och får en dumpning så jag blir trött och somnar så är det inte så bra med 2 barn som springer runt, speciellt inte nu när vi eldar här hemma.
Jag har ganska många i min närhet som har gjort operationen och det är endast 1 som har "problem", problemet eller vad man nu ska säga är att denne inte kan äta eller dricka någonting med socker, men operationen är väll ändå till för att man ska göra en livsförändring, eller?
Jag har i flera år kämpat med min vikt och aldrig lyckas, eller så har jag lyckats men gått upp igen och iprencip (?) alla i min släkt är överviktiga, till och med min gammel mormor/morfar/farfar/farmor ja alla har varit överviktiga. Det har tagits flera prover på om jag har något fel i kroppen som gör att jag inte går ner, men det finns inte ett fel som dom har hittat. Vet inte om man ska vara glad eller ledsen.
Dessutom kan jag känna att jag ska visa alla andra att jag kan själv, eller jag ska visa för mig själv att jag kan.
Jag blir så arg på dessa som gör operationen och sedan fortsätter på samma sätt som förut och på dessa som får operationen och sedan gnäller över huden utan att ens träna eller ens går ut och går.
Gör jag en gastric så tänker jag verkligen gå in för det och börja träna mer och äta nyttigare och ja ändra på livsstilen. För det är ju så jag vill leva, jag vill vara den hurtbulle jag var förut och den som älskar gruppträningarna på Friskis och så :) för jag tycker sånt är jätte kul men nu är jag rädd för att bli utstirrad av andra och att andra ska undra. Vad gör den här tjockisen här? Fan vad rolig den tjockisen är, fan vad hon äklar mig. Jag vet ju att det inte är så (läs tror) eftersom jag vet själv att man tänker bara på vad instruktören gör och är koncentrerad på att göra rätt och sitt bästa men ändå kommer tankarna. Och om man går till ett sånt ställe som otränad och tjock så känns det som om fler skulle skratta åt en,än om man är smal och otränad.
Jag skulle kunna skriva massor om det här och kommer säker göra det snart men nu måste jag VERKLIGEN sova.
Natti natti
2 kommentarer:
Jag har haft exakt samma tankar som dig. Läskigt, det kunde komma direkt från mig nästan..
Op har jag funderat på också och jag vill hylla alla de som vågar. Jag har sagt att Op är min SISTA utväg, men inte förrän jag testat allt och verkligen gett 110 %.
Op är kanske en utväg för många och kanske för dig, men jag tycker du ska ge de där 110 % ett tag till.. jag vet att du kan :)
Hur skönt skulle det inte kännas när du lyckats kämpa av dig alla de där onödiga kilona på egen hand? :)
Jag tycker du är jätte duktig :)
Kram
Läskigt men komiskt ^^
Det är precis så jag känner. JAg vill verkligen känna att jag har gett allt innan jag gör en op.
Precis det är det där med att sedan kunna säga att man har kämpat för varenda litet kilo helt på egen hand av blod,svett och tårar ^^ Jag hoppas även att det kommer göra så att jag sedan när jag har gått ner nästan allt öven fortsätter att hålla koll på vikten och inte äter så onyttigt då det känns som om att vissa som har gjort operationen trycker i sig glass och godis för dom går iallafall ner i vikt. Men jag gör det här för att jag vill förändra mitt liv :D
Tack så jätte mycket :)
Kramar
Skicka en kommentar